Jag, vi, du och ni

Jag fascineras nästan dagligen av hur svårt många företag har det med tilltalet i sin kommunikation. På copyskolan får man lära sig att avsändaren alltid är vi som företag och att läsaren, mottagaren eller kunden är du i texten. Men varför är det så och hur kom man fram till det?

Som företag eller avsändare vill man nå så många som möjligt och med ett inifrån-och-ut-perspektiv är det lätt att man talar till sina läsare som en grupp. Alla är välkomna! Alla ska komma hit och handla mina fantastiska prylar! Ni kommer knappt tro era ögon när ni ser våra priser!

Men det är helt fel.

Ingen vill vara del i en flock eller tilltalas som en statist i en pöbel. Allra minst dina potentiella kunder. Istället ska du alltid skriva till din kund som om han eller hon är ensam person. Även om läsaren kanske inte känner sig exklusivt utvald, så blir i varje fall ditt budskap betydligt mer personligt. Du kan tänka att kunden sitter mittemot och att ni kan se varandra i ögonen när du skriver.

Var befinner sig dina kunder när de tar emot ditt budskap? I regel läser man i ensamhet, på sin egen skärm, och då blir tilltalet ni ännu mer märkligt. Håller du inte med om att det är mycket ovanligt att ett företag skriver ett meddelande till tusentals åskådare på en arena, som tillsammans ska läsa texten stavelse för stavelse?

»Skriv inte som om dina läsare är samlade på en arena. När
de läser din text är de ensamma. Skriv alltid som om du författar ett
personligt brev till var och en av dem.«
– David Ogilvy, den moderna marknadsföringens fader

När man tänker på det är allt det här egentligen ganska självklart: kunden eller läsaren är alltid du. Alltså: Du är varmt välkommen. Ni är varmt välkomna.

Nia absolut inte

Att nia skapar alltså ett onödigt avstånd mellan dig och mottagaren. Ännu värre är det om du Niar eller Duar med stor bokstav, eftersom vi i svenska språket inte använder versal begynnelsebokstav annat än i namn, vissa förkortningar och början på nya meningar. Det är dessutom ganska oartigt, eftersom Ni förr var det tilltal man använde om människor som inte hade någon riktig titel. Exempelvis kunde Direktör von Pamp tilltala tjänsteflickan med Ni.

Så... Brrr! Nia aldrig.

Vem är avsändaren?

Att avsändaren ofta titulerar sig vi beror på att det låter lite större och mer förtroendeingivande, jämfört med det mer personliga jag. Dessutom stämmer det ofta – de som marknadsför sig hårdast är större bolag. Tänk dig en stor bildannons där exempelvis McDonald's skulle försöka marknadsföra sig med orden: Mina hamburgare är godast. Det låter helt fel!

(jag bortser här från eventuella smakpreferenser)

Men det finns några tillfällen då jag tycker att ett företag kan – eller till och med bör – använda jag som avsändare i sin kommunikation. Det är exempelvis när företaget består av en enda person, det inte finns några planer på att anställa någon mer och det är lika mycket personen bakom företaget som företaget i sig som marknadsför.

Hit hör exempelvis PT-firmor, enskilda frisörer, frifräsande konsulter, många frilansare och hantverkare utan anställda. I dessa fall kan det mer personliga anslaget jag väcka förtroende. Dessutom undviker man komiken som uppstår när Lelles kött & fyrverkerier börjar titulera sig själv som vi. För han är väl ingen kunglighet, den där Lelle?

Enskilda firmor är ofta synonyma med personen bakom även i sin kommunikation. Det är dem som personer som kunderna vänder sig till, oavsett vad firman har för namn. Det skulle bli ett helt annat företag om de sålde sin verksamhet till någon annan och om de byter firmanamn så hittar samma kunder dem ändå.

Alla vi som jobbar på Imposant

Jag var själv länge fundersam på hur mycket jag skulle nischa mig som frilansande copywriter kontra köra på en mer reklambyrå-liknande tonalitet. Det föll åt det senare alternativet, för jag hoppas att Imposant kan växa med tiden och att vi (!) ska kunna erbjuda en större bredd på kompetenser och inriktningar.

Dessutom skulle det inte bli någon avgörande skillnad på våra tjänster om en annan copywriter köpte mitt varumärke och körde vidare med samma kunder, även om alla givetvis skriver på sitt eget unika språk och att personkemin kan vara annorlunda.

Slutligen vill jag bara säga tack till Anna på vildkraft.se som tipsade mig om att skriva ett blogginlägg på det här ämnet.